Jag har en syster. Hon heter Ellinore Anette Lindberg. Hon föddes en vacker vårdag i maj. Den fjortonde för att vara exakt. Första gången jag såg henne så låg hon raklång på vår träsoffa. Jag blev litet besviken då jag insåg att hon var en tjej. Jag hade velat ha en lillebror.

 I ca två års tid var hon till ingen nytta. Hon förstod ingenting och hade någon konstig förkärlek till lördagskorv. Hon dreglade också, och gnällde om man knep henne.

Så småningom blev det hela mycket roligare. Jag kan inte säga att hon blev så mycket smartare, men det gick i varje fall att lura i henne en massa. Hon har fått ta smällar för många av mina knivskarpa hyss back in the days. "en till dej, 15 till mig" fungerade mycket bra i flere års tid... Tills hon lärde sig räkna och på något vis förvandlades till en smart individ. Positivt är ju förståss att det numera går att diskutera med henne utan att hon petar i näsan och ser ut som ett frågetecken. Hon har ju även vuxit något litet, så hennes klädskåp är som en oas i öknen för mig. Jag lånar allt. Ibland utan lov. Jag anser att det hör till en storasysters rättigheter. Det tycker inte hon.

Idag är Ellis alltså hela 16 år, soon to be 17. Hon är en mycket vacker dam, som jag älskar över allt annat. Hon har det varmaste hjärtat en människa kan ha och det beundrar jag henne för. Förutom det så är hon även en fena på att räkna och lära sig språk. Jag har aldrig förstått varför mor och far sparade de färdigheterna åt henne. Jag var ju först(?) Anywho, jag är så tacksam över att hon existerar, och jag tror faktist att hon är den bästa idén mina föräldrar någonsin fått.

Men nu för att inte allt detta lovprisande skall stiga lillisen åt huvudet så bjuder jag på en töntig fjortisbild.